Jag har trots allt väldigt många minnen som involverar Amy. Jag har trots allt legat på golvet, känt mig totalt missförstod och bara sökt efter flyktvägar. Vara var som helst förutom just precis här i den här kroppen med de här känslorna i den här världen på den här planeten. Ett annat hjärta som faktiskt kunnat slå. En hjärna som begripit sig på verkligheten en person som hade kunnat anpassa sig FÖRSTÅ alla andra. Passa in.
Inte bara stänga dörren in till sig själv. Aldrig någonsin visa ett jag. Liksom rinna ut i alla andras förväntningar bildas i deras åsikter leva i deras uppfattningar. Och samtidigt sjunka längre och längre in i sig själv som man inte vet om känner till ens har upplevt på så fruktansvärt länge.  Och vid ett endaste tillfälle då man stängt dörren till världen och öppnat den mot sig själv och insett att jag vet ingenting om den här personen. Vara mörkrädd i sig själv inte hitta ut eller in.

Då har rösten ifrån högtalarna liksom dragit en upp så att man åter igen kunnat lämna sig själv.

RIP Amy. Medlem i ökända club 27. Säg hej till Jim från mig. Någon sa någon gång att jag lär hamna där jag med..

sjukt otippat, men helt ok